Jocke L

Jag satt häromdagen och läste min tidning  en dag som så många förut. 
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som  en efter en har tagit slut  




Då såg jag en bild av en flicka med en skadskjuten kråka i famn hon springer 
iväg genom skogen så fort som hon någonsin kan  Och hon springer med 
fladdrande lockar hon springer på taniga ben o hon bönar och ber och hon hoppas 
och tror att det inte ska vara för sent  Flickan är liten och hennes hår är 
så ljust o hennes kind är så flämtande röd kråkan är klumpig och kraxande 
svart om en stund är den alldeles död  Men flickan, hon springer för livet hos 
en skadskjuten fågel i famn hon springer mot trygghet och värme för det 
som är riktigt och sant  O hon springer med tindrande ögon hon springer 
på taniga ben för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt att finns 
det liv är det aldrig för sent  

O jag började darra i vånda och nöd jag skakade av rädsla och skräck 
för jag visste ju alldeles tydligt och klart att det var bilden av mig som 
jag sett  För mitt hopp är en skadsjuten kråka och jag är ett springande 
barn som tror det finns någon som kan 
hjälpa mig än som tror det finns nån som har svar  
O jag springer med bultande hjärta jag springer på taniga ben 

O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet att det redan är alldeles för sent